I torsdags fick jag veta att en vän är död. Han hade cancer sen i september. Det verkade dock som behandlingen tog och att det var på väg åt rätt håll, men sen fick han en infektion som medicinen inte bet på och nu är han borta. En chock för alla.
Daniel är ingen av mina närmsta vänner, men bästa vän till en av mina bästa vänner, Jonas. Har lärt känna Daniel genom honom och än om vi som sagt inte är jätte nära var han en av de bästa personer jag mött. Jag kände mej nära trots att vi inte umgicks dagligen. Livet känns så orättvist. Efter sig lämnade han sin fru, och sonen Olle som är 2,5 år (föddes dagen innan Clara). En lillebror till Olle kommer i maj.
Sist jag träffade Daniel med familj var i somras. Vi sprang på dom på gågatan i Malmö. De hade precis gift sig och flyttat till en ny lägenhet och verkade glada. Alltid glada. Alltid positiva med blicken på framtiden.
Tänker på dom minnen jag har av honom; lägenheten i Lindängen, hunden Atlas, div pubar och fester på möllan, skate board och picnic i parken. Tänker på hur skört livet är och om det nu finns ett öde borde det få sparken. Tänker på att det inte finns någon logik i detta och jag önskar att jag kunde vara i Malmö och stötta de jag kan stötta. Tänker på Daniel som inte får se sina barn växa upp, på den nya sonen som aldrig kommer uppleva en så bra far som Daniel var, på hans fru som fick vara gift med en så bra make allt för kort tid och på Jonas som mist sin bäste vän. Önskar att tiden kunde spolas tillbaka och att sagan fick ett annat slut.
Denna dikten tycker jag är fin och än om det inte finns ord för känslorna de närmsta sörjande har, tycker jag dessa ord säger mycket:
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
W. H. Auden
Vila i frid Daniel. Du kommer alltid vara saknad.
